Mingel i riksdagens gamla plenarsal

Mingel i riksdagens gamla plenarsal. Dr Enrique V Iglesias, hitbjuden från andra sidan atlanten, tidigare ordförande för den Interamerikanska Utvecklingsbanken, spår att de goda tiderna i Latinamerika är nu förbi. Efter fem år av bra tillväxt, goda investeringar och extremt god makroekonomisk stabilitet, kommer dystrare tider. Till följd av krisen. Den globala krisen. En kris som enligt Stefan de Vylder, en annan inbjuden talare, för en gång skull startade i norr och inte i Latinamerika. Lunchen är mötets viktigaste tidpunkt inser jag direkt, kontakter knyts och de informella samtalen kanske ger mer än flertalen av de 10-minuters anföranden.

Det är Latin American Day i riksdagen, ambassadörer, diplomater och riksdagsledamöter samlas för att uppmärksamma Latinamerika. Temat är ”trade and development”. Ines Butillo från FN-organet CEPAL säger att de gyllene fem åren varit kontinentens bästa på 40 år. I ekonomiska termer, förstås. Butillo betonar frihandelsavtalens intåg under denna tid, 65 % av handeln sker inom ramarna för frihandelsavtal. Colombia och Chile nämns som goda exempel, de kommer att klara sig bra i kristider. Iglesias rekommendation till Latinamerika, som går via ambassadörerna, är att även under kristider fortsätta försvara vinningarna från bonanza-tiden, makroekonomisk stabilitet, konkurrens och diversifiering av produktionen. Viktigt med fortsatt regional integration och att Latinamerika tar plats i världen. I minglet säger en höguppsatt svensk politiker att UNASUR, det sydamerikanska politiska samarbete, inte har någon framtid då Lula inte ger mycket för det.

Latinamerika är bättre förbered inför denna kris. Det bekräftas av alla talare. I förbifarten nämns fattigdom, 25 år tog det för kontinenten att ta igen sig för att gå ner på samma fattigdomsnivå som på 1970-talet. Johan Shaar, representant för den borgerliga regeringens kommission för klimatförändringar varnar för uppvärmningen, som leder till matosäkerhet, vattenstress och mer fattigdom. Han driver linjen om en ny utvecklingsagenda. Ekologin bör finnas med i de ekonomiska planerna, mer specifika program måste till med privata investeringar och klimatförändringar måste tas med i fattigdomsbekämpningen. Om två veckor är han på väg till Bolivia med sin kommission. Från frågepanelen med svenska riksdagsledamöter uppmanas Latinamerika, via ambassadörerna, att inte falla i protektionism. Frihandeln med EU lovordas. De Vylder vill påminna oss att vid förra krisen fick Latinamerika rådet att öppna sin marknad för frihandel, minska de offentliga utgifterna och minska statens roll. Nu när i-länderna är i kris kommer uppmaningar, från samma rådgivare, att staten ska ta kontroll över bankerna, att öka de offentliga utgifterna och att ha en aktiv penningpolitiken. För att inte tala om att skydda sina marknader, ”buy american”.

Fyra frågor från publiken hinner man med, en diplomat säger att Iglesias rekommendationer låter som musik i sina öron, en annan tjänsteman från FN frågar vad Sverige och Europa gör för att öka produktionen av etanol och agrobränslen. Till sist kommer frågorna som även lyfts under mingeln, vart har folkrörelserna tagit vägen i analysen? Hur påverkas utveckling i Latinamerika av ursprungsfolkens och de fattigas resning? Det pratas om klimatförändringar och goda exempel glöms bort, bl a Kubas ekologiska framsteg som lovordas av WWF? Hur påverkas ekonomin och framtiden av att flera miljoner latinamerikaner nu kan läsa och skriva? Ett statsråd frågar publiken hur vi ser till att fler svenskar reser till Latinamerika, hur ökar vi handeln med kontinenten. De Vylder påminner om att Sverige nyligen stängt flera ambassader och representationer och vad som spelar roll är att vara bland folket, på tal om folkrörelsens icke-existens under ”Latin American Day”. En riksdagsman i frågepanelen lovar lära sig spanska, konferencieren tipsar honom att riksdagen avsatt pengar för språkkurser, en annan politiker säger att hon lärt sig mycket under denna ”underbara dag”. Väl ute i korridorerna igen, på väg ut görs en summering av dagen. Mitt första intryck är jag under Latinamerikas gyllene år inte läst samma nyheter, inte träffat samma människor och definitivt inte varit på samma platser som dessa kostymklädda herrar. Hur kunde jag missa makroekonomins stabilitet? att jag inte kommit på att rekommendera våra vänner från folkrörelserna att inte falla in i protektionism? köp europeisk, köp svensk! jag undrar varför ursprungsfolken i Amazonas inte ser möjligheterna med privata investeringar i sin kamp för regnskogen?

På gatan väntar diplomatbilarna på sina ambassadörer som kommer ut med portföljer fulla med rekommendationer. Jag vet att Iglesias och andra inte skulle våga sig på såna rekommendationer i dagens Latinamerika utan att få mothugg, i EUropa går detta fortfarande hem. Hans analys tillhör gångna tider. Under mingeln får jag veta att Iglesias under sin tid på Interamerikanska Utvecklingsbankens IDB varit drivande i bankens finansiering av ett flertal energiprojekt, bl a i Camisea, Ica, Peru. Projektet kritiserades för den enorma miljöförstöring och för övergrepp mot ursprungsfolken från området. Som sagt, minglet i riksdagens gamla plenarsal ger dagens bästa behållning.

Francisco

Santa Cruz, Bolivia - kampen om territoriun och jord

Jag befinner mig i Camiri, soder om Santa Cruz, pa vag till Argentina, ocksa en del av La ruta del Che (omradet dar Che Guevara forde gerillakrig i Bolivia). Har pagar slaget om jorden.

Vi traffar Guaranifolkets ledare Wilson Changaray. Han menar att deras territorium omfattar 10 miljoner hektar, att de idag har fatt tillbaka 1 miljon men att de ar beredda att ga ner i sina krav till 5 miljoner hektar. Han sager bestamt att trots dessa eftergifter, ger de inte upp kampen om att fa tillbaka sitt territorium som i hundratals ar tillhort guaranifolket.

Men i Camiri och naromraden finns ocksa stora jordgodsagare som Ronald Larsen, fran USA, med skum bakgrund (fd CIA-agent, sager ryktet), som kom till Santa cruz 1968 och som med stod av bl a Interamerikanska banken for utveckling (BID) har roffat at sig jord och territorium fran ursprungsfolken. Familjen Larsen ager idag ca 57 000 hektar (1 hektar ar 100 m2 motsvarande en fotbollsplan) och 17 fastigheter. Guaranifolkets organisation APG och statens organ for jordreformen INRA, med hjalp av militarer, tvingade fram en inspektion av bl a Larsens fastigheter och andra jordagare, som bekraftade att atminstone 35 familjer lever under slavforhallanden (usla arbetsforhallanden, arbetar utan nagon ekonomisk ersattning och utsatts for kroppslig bestraffning) och att det forekom barnarbete.

Samma dag som vi traffar APG och Wilson Changaray kommer en dom som sager att 35 000 hektar (bla delar av Larsens fastigheter) atergar till staten och overlamnas sedan till bl a guaranifolket.

Den nya konsitutionen, som antogs nyligen via en folkomrostning, sager att man framover inte kommer att fa inforskaffa sig mer an 5 000 hektar. Det har jordagarna i Santa Cruz motsatt sig med vald. Men kampen om jorden har precis borjat. I departementet Santa Cruz finns mycket jord men ocksa en stor koncentration av jordegendomar. Om det ska bli rattvisa maste det till en jordreform som ger ursprungsfolken tillbaka sitt territorum men ocksa fordelar jord till lantarbetare och smabonder. Detta var ett av Che Guevaras mal nar han startade gerillan i Bolivia, han sag hur ursprungsfolk och lantarbetade fortrycktes och beslagstogs sin jord och egendomar. Guaranifolkets ledare sager att jordagarna nu nar varken lagen eller regeringen skyddar dem, anvander sig av paramilitara grupper for att "forsvara" sig.

Det gar visst att dra paralleller till Colombia dar jordagarna lange anvant sig att paramilitara grupper for att beslagtag jord fran ursprungsfolk, smabonder och lantarbetare. Detta ledde till de colombianska bondernas organisering i gerillan FARC i Marquetalia 1953.

Francisco