Ursprungsfolkens fjärde toppmöte är nu på väg till sitt slut. Det har varit fem intensiva dagar av intressanta och lärorika möten, men också av frustration. Frustrationen kommer mest över att man inte har kunnat bevaka alla möten samtidigt, eftersom att det fanns ca 64 olika bord med olika teman. Det var dock tre huvudteman som genomsyrade hela mötet och som ursprungsfolket kämpar för; plurinationella stater, mot frihandelsavtal samt “det goda livet”.
Plurinationella stater är mycket mer än ett “multikulti” samhälle, där tolerans är nyckelordet, och man accepterar att det finns olika kulturer. Plurinationella och plurikulturella stater innebär inte bara att staten erkänner minoriteter utan även garanterar deras rättigheter. De olika etniska grupper lever sida vid sida i ett plurinationellt samhälle, till skillnad mot ett multikulturellt samhälle där man bara erkänner att det finns minoriteter, men majoritetens kultur är normen, och minoriteten måste alltid förhålla sig till den och har inga egna rättigheter som etnisk grupp eftersom att alla är t.ex. svenskar.
Frihandelsavtal var ett hett ämne under toppmötet eftersom att det hotar ursprungsfolkens hela existens. Urfolkens kosmovision är inte förenlig med den kapitalistiska logiken, där allt går att äga, för hur kan man äga luften eller vattnet eller naturresurserna? Urfolkens ägandesystem skiljer sig från vårt västerländska system, eftersom att naturen inte går att äga, man lever tillsammans med den. Detta ses även som en vidare kolonialism, eftersom att man inte ens frågar ursprungsfolket om de vill ha frihandelsavtal eller inte. Amazonas konflikten som har följt oss under hela vår vistelse i Peru är ett tydligt exempel på hur ursprungsfolket ser på sitt territorium och på moderjord. Lagen eller dekretet som den Peruanska staten har stiftat som ger rätt till utländska företag att gå in i Amazonas och exploatera naturresurserna, går inte ihop med Amazonas folkets syn på livet och naturen, och gör därför motstånd, eftersom att “la selva no se vende, la selva se defiende”, och betyder att djungeln inte går att sälja, utan man måste försvara den.
“Det goda livet” eller “el buen vivir” så som det heter på spanska är ett alternativt sätt att se på utveckling. “Det goda livet” bygger på att man ska leva i harmoni med naturen, där man värnar om moderjord.
Toppmötet var indelad i delar, och började med kvinnomötet, fortsatte sedan med ungdomsmötet och avslutades med det stora mötet.
“Jallalla första kontinentala kvinnotoppmötet, jallalla Abya Yala” var slagorden man hörde i början av kvinnomötet. Jallalla betyder leve och Abya Yala är ursprungsfolkens egna namn på den latinamerikanska kontinenten. Stämningen var hoppfullt, och ca 2000 kvinnor från hela Latinamerika och andra delar av världen var närvarande. Det diskuterades många olika teman, och man kunde tydligt se hur de postkoloniala strukturerna och det patriarkala systemet är närvarande i ursprungskvinnornas liv. Jag valde att bevaka mötet som handlade om våldet mot kvinnorna inom familjen, socialt och politiskt. Gloria Gonzales Mayor från nätverket Waqib Kej i Guatemala menade att ”det är det patriarkala systemet som är orsaken till våldet mot kvinnan i hemmet”. Det är därför viktigt betonade hon att sluta se våldet mot kvinnan inom hemmet som något privat, och göra det till något politiskt. Under diskussionen kom det fram att det är en trippel diskrimination som ursprungskvinnorna lever varje dag. De blir diskriminerade på grund av att de är kvinnor, tillhör ursprungsfolket och är fattiga. Men trots denna negativa bild av deras vardag var det starka kvinnor som inte lät sig tryckas ner av orättvisa samhällstrukturer, utan utvecklade fram förslag om hur man ska arbeta för att förändra strukturerna. Ett exempel på förslag var kvotering eller positiv diskriminering så som det också kallas, att det skulle finnas 50 procent kvinnor inom offentliga poster. Staten har också ett ansvar menade kvinnorna att garantera deras rättigheter, och det behövs institutioner dit misshandlade kvinnor ska kunna gå till. Konventionen ILO 169 var ytterliggare något som kvinnorna lyfte upp som en viktig sak som staten måste följa för att kunna garantera ursprungskvinnornas rättigheter. ”Man kan inte prata om demokrati om inte ursprungsfolkskvinnorna finns inkluderade i samhället”, betonade kvinnorna.
Kvinnomötet var det som inspirerade mig mest, eftersom att det hela kändes så verkligt och stannade inte bara i en diskurs. Kvinnornas starka potential att kunna förändra sina egna liv fick mig att reflektera och gav mig hopp om att det verkligen går att förändra orättvisa strukturer.Jag måste också avsluta min reflektion med "Jallalla ursprungsfolkskvinnor, jallalla kvinnokampen".
Natalia Rojas Romero
söndag 31 maj 2009
lördag 30 maj 2009
..sa biståndsministern innan hon gick...
Latinamerikagrupperna deltog under sista veckan i maj på Sida´s klimatkonferens Commitment to Climate justice. Dels genom mig och dels via en representant från vår samarbetsorganisation Fenocin i Ecuador och via det också La Via Campesina Sydamerika.
På koneferensen deltog representanter från Europa, Sydamerika, Asien och Afrika och fokuset var hur det i biståndsarbetet går att få med klimatfrågan och även använda den med perspektiv på rättvisa. Det vill säga att etanol som produceras på ett sätt som förstör lokalsamhällen inte kan räknas som klimatsmart och rättvist, och därigenom går det väl att säga att det inte heller bidrar till någon hållbar utveckling.
Det är kul att höra att Latinamerikagruppernas vision ligger så nära organisationerna i Syd. Inte bara de i Latinamerika utan det är en rörelse som följer över världen. Det är en fantastisk möjlighet att träffa organisationerna i utvecklingsländernas representanter och höra deras perspektiv på hur utveckling bör gå till.
- Det är inte bara en klimat- energi- och livsmedelskris utan också en livsstilskris i Nord, det saknas moral och solidaritet, sa en man från Latinamerika. Det är dessa problem som vi måste ta itu med lika väl som med bistånd till utvecklingsländerna. Det gäller alltså att även jobba med opinion i Sverige och resten av Nord för att komma till rätta med problemen med klimatfrågan, även när vi pratar om biståndet. Det finns mycket vi kan lära av Syd.
Galen utvecklingsmodell
- Det är utvecklingsmodellen som det är fel på, sa en kvinna från Afrika. Det lös igenom att det är den kapitalistiska modellen som är orsaken till klimatproblemen och också att den är oförmögen att lösa den. Även om de flesta var organisationer närliggande gräsrotsrörelserna i utvecklingsländerna så lät det som att det är svårt att kritisera biståndsarbetet för hårt. Om jag kritiserar för mycket, blir jag då utan bistånd?
En som inte verkade helt intresserad av att träffa organisationerna från Syd var Gunilla Carlsson, Sveriges biståndsminister. Hon kom och hade ett anförande som visserligen lät positivt men med tanke på att svenska biståndet kommer minska med 4,5 miljarder iår och ytterligare 4 miljarder som skulle gått till klimatbistånd antagligen kommer falla bort de närmsta tre åren så klingar det lite tomt. Själv blev jag också väldigt besviken på hennes sista ord när hon förklarade hur viktig konferensen är och hur gärna hon hade velat stanna men hon har en valkampanj för EU-parlmamentsvalet att delta i och därför inte kunde stanna under eftermiddagen. Det sa hin innan hon gick och jag tänkte att det hade varit bätte att inte säga något alls för det verkade istället som att hon var totalt ointresserad.
Utan henne var det dock en positiv konferens som även om den inte kom till några direkta överenskommelser iallafall stakade uta några stolpar i riktningen som biståndspolitiken bör ta för att vara rättvis och bra för klimatet.
/Martin Johansson
På koneferensen deltog representanter från Europa, Sydamerika, Asien och Afrika och fokuset var hur det i biståndsarbetet går att få med klimatfrågan och även använda den med perspektiv på rättvisa. Det vill säga att etanol som produceras på ett sätt som förstör lokalsamhällen inte kan räknas som klimatsmart och rättvist, och därigenom går det väl att säga att det inte heller bidrar till någon hållbar utveckling.
Det är kul att höra att Latinamerikagruppernas vision ligger så nära organisationerna i Syd. Inte bara de i Latinamerika utan det är en rörelse som följer över världen. Det är en fantastisk möjlighet att träffa organisationerna i utvecklingsländernas representanter och höra deras perspektiv på hur utveckling bör gå till.
- Det är inte bara en klimat- energi- och livsmedelskris utan också en livsstilskris i Nord, det saknas moral och solidaritet, sa en man från Latinamerika. Det är dessa problem som vi måste ta itu med lika väl som med bistånd till utvecklingsländerna. Det gäller alltså att även jobba med opinion i Sverige och resten av Nord för att komma till rätta med problemen med klimatfrågan, även när vi pratar om biståndet. Det finns mycket vi kan lära av Syd.
Galen utvecklingsmodell
- Det är utvecklingsmodellen som det är fel på, sa en kvinna från Afrika. Det lös igenom att det är den kapitalistiska modellen som är orsaken till klimatproblemen och också att den är oförmögen att lösa den. Även om de flesta var organisationer närliggande gräsrotsrörelserna i utvecklingsländerna så lät det som att det är svårt att kritisera biståndsarbetet för hårt. Om jag kritiserar för mycket, blir jag då utan bistånd?
En som inte verkade helt intresserad av att träffa organisationerna från Syd var Gunilla Carlsson, Sveriges biståndsminister. Hon kom och hade ett anförande som visserligen lät positivt men med tanke på att svenska biståndet kommer minska med 4,5 miljarder iår och ytterligare 4 miljarder som skulle gått till klimatbistånd antagligen kommer falla bort de närmsta tre åren så klingar det lite tomt. Själv blev jag också väldigt besviken på hennes sista ord när hon förklarade hur viktig konferensen är och hur gärna hon hade velat stanna men hon har en valkampanj för EU-parlmamentsvalet att delta i och därför inte kunde stanna under eftermiddagen. Det sa hin innan hon gick och jag tänkte att det hade varit bätte att inte säga något alls för det verkade istället som att hon var totalt ointresserad.
Utan henne var det dock en positiv konferens som även om den inte kom till några direkta överenskommelser iallafall stakade uta några stolpar i riktningen som biståndspolitiken bör ta för att vara rättvis och bra för klimatet.
/Martin Johansson
onsdag 27 maj 2009
Våra första intryck av Peru, av Natalia Rojas och Jaime Penela
”Y cuándo se jodió el Perú?”
Citatet kommer från boken ”Conversación en la Catedral”, av Mario Vargas Llosa och betyder ”när sket det sig i Peru”, och används ofta för att kortfattat beskriva den grova sociala krisen som ständigt spökar och är närvarande i Perus historia.
Sedan vi kom till Vallejos och Arguedas* land har vi förstått att det Peruanska samhället går igenom ett historiskt moment: möjligheten att öppna upp en autentisk debatt kring konstruktionen av ett plurinationellt samhälle.
Under de senaste 20 åren har ursprungsfolksrörelserna i Latinamerika vaknat till liv och rest sig, och en av de mest lyckade exempel på deras kamp var när Evo Morales kom till makten i Bolivia 2006.
Åtta procent av Latinamerikas befolkning kommer från ursprungsfolket, och är idag den delen av samhället som är mest dynamisk och synlig i termer av politisk kamp och som kämpar för sina rättigheter. Ursprungsfolket har historiskt blivit exploaterade, diskriminerade samt ignorerade, och just nu tar inte bara urfolket plats i den politiska sfären, utan befinner sig även i en process av att konstruera sin egen politiska projekt.
Vi befinner oss mitt i denna spännande process och märker hur lite vi egentligen vet i Europa om det som händer i Latinamerika och speciellt om ursprungsfolkets kamp. Vi har för lite information för att kunna få en nyanserad bild av processen i Latinamerika och informationen vi får tag i är antingen tendensiös eller idealiserad.
Sedan vi kom till Peru har vi smittats av den rika politiska debatten som råder i landet, mångfalden av idéer och perspektiv av samma verklighet är tecken på att något unikt håller på att hända i landet. När vi promenerade längs Limas gator kunde vi se ett tydligt exempel på mängden av idéer som råder i landet bara genom att räkna hur många tidningar som såldes i kvarterskiosken. I de rådande politiska diskurserna kunde vi hitta allt från öppen rasism mot ursprungsfolk, nyliberalism, nationalism, starka religiösa värderingar samt omvänd rasism.
Vår resa började i Lima, därifrån åkte vi vidare till Arequipa och sedan till Puno. Under resans gång kunde vi skåda hur samhället förändrades, både kulturellt och landskapsmässigt. Från Lima som är en klassisk västerländsk stad i Latinamerika där majoriteten skulle identifiera sig som mestis, till Puno där majoriteten skulle identifiera sig som antingen Aymara eller Quechua. Landskapet förändrades enormt mycket, från kusten med bara några få meter över havet till högplatån med ca 3860 meter över havet. Första kvällen i Puno kändes det som att huvudet skulle sprängas, men efter lite Kokaté kunde vi andas ut igen, och nu var vi redo att ta itu med vårt arbete på den ursprungsfolktoppmötet.
Vårt första möte med samarbetsorganisationerna och de andra organisationer som anordnar toppmötet var på en presskonferens i kommunhuset i Puno. De lokala myndigheterna har stött organiseringen av toppmötet och har betonat att genomförandet av mötet inte representerar något hot mot lokalbefolkningens hälsa i Puno, eftersom att man har förebyggt med alla nödvändiga åtgärder så att svininfluensan inte ska kunna bryta ut i staden. De som befann sig på presskonferensen var bland andra ursprungsfolksledaren från Ecuador Blanca Chancoso från Ecuarunari som underströk att till ursprungsfolkskvinnotoppmötet skulle det komma mer än 1000 delegater inklusive de från Mexiko och Guatemala. Greta Kaddik var ytterliggare en representant från ursprungsfolket, som kom från det samiska rådet, och som sa att det samiska folket har mycket att lära sig från ursprungsfolkskampen i Latinamerika. Den tredje personen som vi vill nämna är Eugenia Valey från Waqib Kej i Guatemala som ska organisera ungdomarnas del på toppmötet, och hon betonade vikten i att ursprungsfolksungdomarna skulle ha sitt eget forum för att kunna ta plats utvecklas.
Just nu väntar vi bara på att ursprungsfolkstoppmötet ska börja och det ska bli oerhört spännande att se vilka intressanta förslag som kommer att komma från de tre olika möten inom toppmötet; kvinnomötet, ungdomsmötet samt ursprungsfolksmötet.
Jaime Penela, Natalia Rojas
*Två av de viktigaste författare i Peruansk litteratur
Citatet kommer från boken ”Conversación en la Catedral”, av Mario Vargas Llosa och betyder ”när sket det sig i Peru”, och används ofta för att kortfattat beskriva den grova sociala krisen som ständigt spökar och är närvarande i Perus historia.
Sedan vi kom till Vallejos och Arguedas* land har vi förstått att det Peruanska samhället går igenom ett historiskt moment: möjligheten att öppna upp en autentisk debatt kring konstruktionen av ett plurinationellt samhälle.
Under de senaste 20 åren har ursprungsfolksrörelserna i Latinamerika vaknat till liv och rest sig, och en av de mest lyckade exempel på deras kamp var när Evo Morales kom till makten i Bolivia 2006.
Åtta procent av Latinamerikas befolkning kommer från ursprungsfolket, och är idag den delen av samhället som är mest dynamisk och synlig i termer av politisk kamp och som kämpar för sina rättigheter. Ursprungsfolket har historiskt blivit exploaterade, diskriminerade samt ignorerade, och just nu tar inte bara urfolket plats i den politiska sfären, utan befinner sig även i en process av att konstruera sin egen politiska projekt.
Vi befinner oss mitt i denna spännande process och märker hur lite vi egentligen vet i Europa om det som händer i Latinamerika och speciellt om ursprungsfolkets kamp. Vi har för lite information för att kunna få en nyanserad bild av processen i Latinamerika och informationen vi får tag i är antingen tendensiös eller idealiserad.
Sedan vi kom till Peru har vi smittats av den rika politiska debatten som råder i landet, mångfalden av idéer och perspektiv av samma verklighet är tecken på att något unikt håller på att hända i landet. När vi promenerade längs Limas gator kunde vi se ett tydligt exempel på mängden av idéer som råder i landet bara genom att räkna hur många tidningar som såldes i kvarterskiosken. I de rådande politiska diskurserna kunde vi hitta allt från öppen rasism mot ursprungsfolk, nyliberalism, nationalism, starka religiösa värderingar samt omvänd rasism.
Vår resa började i Lima, därifrån åkte vi vidare till Arequipa och sedan till Puno. Under resans gång kunde vi skåda hur samhället förändrades, både kulturellt och landskapsmässigt. Från Lima som är en klassisk västerländsk stad i Latinamerika där majoriteten skulle identifiera sig som mestis, till Puno där majoriteten skulle identifiera sig som antingen Aymara eller Quechua. Landskapet förändrades enormt mycket, från kusten med bara några få meter över havet till högplatån med ca 3860 meter över havet. Första kvällen i Puno kändes det som att huvudet skulle sprängas, men efter lite Kokaté kunde vi andas ut igen, och nu var vi redo att ta itu med vårt arbete på den ursprungsfolktoppmötet.
Vårt första möte med samarbetsorganisationerna och de andra organisationer som anordnar toppmötet var på en presskonferens i kommunhuset i Puno. De lokala myndigheterna har stött organiseringen av toppmötet och har betonat att genomförandet av mötet inte representerar något hot mot lokalbefolkningens hälsa i Puno, eftersom att man har förebyggt med alla nödvändiga åtgärder så att svininfluensan inte ska kunna bryta ut i staden. De som befann sig på presskonferensen var bland andra ursprungsfolksledaren från Ecuador Blanca Chancoso från Ecuarunari som underströk att till ursprungsfolkskvinnotoppmötet skulle det komma mer än 1000 delegater inklusive de från Mexiko och Guatemala. Greta Kaddik var ytterliggare en representant från ursprungsfolket, som kom från det samiska rådet, och som sa att det samiska folket har mycket att lära sig från ursprungsfolkskampen i Latinamerika. Den tredje personen som vi vill nämna är Eugenia Valey från Waqib Kej i Guatemala som ska organisera ungdomarnas del på toppmötet, och hon betonade vikten i att ursprungsfolksungdomarna skulle ha sitt eget forum för att kunna ta plats utvecklas.
Just nu väntar vi bara på att ursprungsfolkstoppmötet ska börja och det ska bli oerhört spännande att se vilka intressanta förslag som kommer att komma från de tre olika möten inom toppmötet; kvinnomötet, ungdomsmötet samt ursprungsfolksmötet.
Jaime Penela, Natalia Rojas
*Två av de viktigaste författare i Peruansk litteratur
onsdag 20 maj 2009
EU:s handelspolitik ökar de globala klassklyftorna
En debattartikel skriven av Laura Purdy och mig om EU:s handelspolitik och som publicerats i tidningarna Norra och Norländska Socialdemokraten.
"I de handels- och samarbetsförhandlingar som EU för med ett antal latinamerikanska länder är det tydligt att EU-kommissionen i första hand vill ta hänsyn till de europeiska storföretagens intressen, på bekostnad av fattiga länders handlingsutrymme att välja sin egen politik för att bekämpa hunger och fattigdom."
"En nyligen framtagen studie av Kommerskollegium (2009:3) visar på tydliga välfärdsrisker för de fattiga länder som ingår frihandelsavtal med EU. Tullinkomsterna – som ofta är en betydande del av fattiga länders skatteinkomster – minskar och den lokala framväxande industrin får svårt att konkurrera med de europeiska företagens stordriftsfördelar. Vilket i värsta fall leder till en avindustrialisering.
Eftersom utvecklingsländerna redan har god tillgång till EU:s inre marknad, så handlar frihandelsavtalen främst om att EU ska få bättre tillgång till utvecklingsländers marknader. Före valet 7 juni hoppas vi på besked om hur kandidaterna till EU-parlamentet kommer att förhålla sig till EU:s handelspolitik."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
