söndag 31 maj 2009

Ursprungsfolkstoppmöte och kvinnokampen

Ursprungsfolkens fjärde toppmöte är nu på väg till sitt slut. Det har varit fem intensiva dagar av intressanta och lärorika möten, men också av frustration. Frustrationen kommer mest över att man inte har kunnat bevaka alla möten samtidigt, eftersom att det fanns ca 64 olika bord med olika teman. Det var dock tre huvudteman som genomsyrade hela mötet och som ursprungsfolket kämpar för; plurinationella stater, mot frihandelsavtal samt “det goda livet”.

Plurinationella stater är mycket mer än ett “multikulti” samhälle, där tolerans är nyckelordet, och man accepterar att det finns olika kulturer. Plurinationella och plurikulturella stater innebär inte bara att staten erkänner minoriteter utan även garanterar deras rättigheter. De olika etniska grupper lever sida vid sida i ett plurinationellt samhälle, till skillnad mot ett multikulturellt samhälle där man bara erkänner att det finns minoriteter, men majoritetens kultur är normen, och minoriteten måste alltid förhålla sig till den och har inga egna rättigheter som etnisk grupp eftersom att alla är t.ex. svenskar.

Frihandelsavtal var ett hett ämne under toppmötet eftersom att det hotar ursprungsfolkens hela existens. Urfolkens kosmovision är inte förenlig med den kapitalistiska logiken, där allt går att äga, för hur kan man äga luften eller vattnet eller naturresurserna? Urfolkens ägandesystem skiljer sig från vårt västerländska system, eftersom att naturen inte går att äga, man lever tillsammans med den. Detta ses även som en vidare kolonialism, eftersom att man inte ens frågar ursprungsfolket om de vill ha frihandelsavtal eller inte. Amazonas konflikten som har följt oss under hela vår vistelse i Peru är ett tydligt exempel på hur ursprungsfolket ser på sitt territorium och på moderjord. Lagen eller dekretet som den Peruanska staten har stiftat som ger rätt till utländska företag att gå in i Amazonas och exploatera naturresurserna, går inte ihop med Amazonas folkets syn på livet och naturen, och gör därför motstånd, eftersom att “la selva no se vende, la selva se defiende”, och betyder att djungeln inte går att sälja, utan man måste försvara den.

“Det goda livet” eller “el buen vivir” så som det heter på spanska är ett alternativt sätt att se på utveckling. “Det goda livet” bygger på att man ska leva i harmoni med naturen, där man värnar om moderjord.

Toppmötet var indelad i delar, och började med kvinnomötet, fortsatte sedan med ungdomsmötet och avslutades med det stora mötet.

“Jallalla första kontinentala kvinnotoppmötet, jallalla Abya Yala” var slagorden man hörde i början av kvinnomötet. Jallalla betyder leve och Abya Yala är ursprungsfolkens egna namn på den latinamerikanska kontinenten. Stämningen var hoppfullt, och ca 2000 kvinnor från hela Latinamerika och andra delar av världen var närvarande. Det diskuterades många olika teman, och man kunde tydligt se hur de postkoloniala strukturerna och det patriarkala systemet är närvarande i ursprungskvinnornas liv. Jag valde att bevaka mötet som handlade om våldet mot kvinnorna inom familjen, socialt och politiskt. Gloria Gonzales Mayor från nätverket Waqib Kej i Guatemala menade att ”det är det patriarkala systemet som är orsaken till våldet mot kvinnan i hemmet”. Det är därför viktigt betonade hon att sluta se våldet mot kvinnan inom hemmet som något privat, och göra det till något politiskt. Under diskussionen kom det fram att det är en trippel diskrimination som ursprungskvinnorna lever varje dag. De blir diskriminerade på grund av att de är kvinnor, tillhör ursprungsfolket och är fattiga. Men trots denna negativa bild av deras vardag var det starka kvinnor som inte lät sig tryckas ner av orättvisa samhällstrukturer, utan utvecklade fram förslag om hur man ska arbeta för att förändra strukturerna. Ett exempel på förslag var kvotering eller positiv diskriminering så som det också kallas, att det skulle finnas 50 procent kvinnor inom offentliga poster. Staten har också ett ansvar menade kvinnorna att garantera deras rättigheter, och det behövs institutioner dit misshandlade kvinnor ska kunna gå till. Konventionen ILO 169 var ytterliggare något som kvinnorna lyfte upp som en viktig sak som staten måste följa för att kunna garantera ursprungskvinnornas rättigheter. ”Man kan inte prata om demokrati om inte ursprungsfolkskvinnorna finns inkluderade i samhället”, betonade kvinnorna.

Kvinnomötet var det som inspirerade mig mest, eftersom att det hela kändes så verkligt och stannade inte bara i en diskurs. Kvinnornas starka potential att kunna förändra sina egna liv fick mig att reflektera och gav mig hopp om att det verkligen går att förändra orättvisa strukturer.Jag måste också avsluta min reflektion med "Jallalla ursprungsfolkskvinnor, jallalla kvinnokampen".

Natalia Rojas Romero

lördag 30 maj 2009

..sa biståndsministern innan hon gick...

Latinamerikagrupperna deltog under sista veckan i maj på Sida´s klimatkonferens Commitment to Climate justice. Dels genom mig och dels via en representant från vår samarbetsorganisation Fenocin i Ecuador och via det också La Via Campesina Sydamerika.

På koneferensen deltog representanter från Europa, Sydamerika, Asien och Afrika och fokuset var hur det i biståndsarbetet går att få med klimatfrågan och även använda den med perspektiv på rättvisa. Det vill säga att etanol som produceras på ett sätt som förstör lokalsamhällen inte kan räknas som klimatsmart och rättvist, och därigenom går det väl att säga att det inte heller bidrar till någon hållbar utveckling.

Det är kul att höra att Latinamerikagruppernas vision ligger så nära organisationerna i Syd. Inte bara de i Latinamerika utan det är en rörelse som följer över världen. Det är en fantastisk möjlighet att träffa organisationerna i utvecklingsländernas representanter och höra deras perspektiv på hur utveckling bör gå till.
- Det är inte bara en klimat- energi- och livsmedelskris utan också en livsstilskris i Nord, det saknas moral och solidaritet, sa en man från Latinamerika. Det är dessa problem som vi måste ta itu med lika väl som med bistånd till utvecklingsländerna. Det gäller alltså att även jobba med opinion i Sverige och resten av Nord för att komma till rätta med problemen med klimatfrågan, även när vi pratar om biståndet. Det finns mycket vi kan lära av Syd.

Galen utvecklingsmodell
- Det är utvecklingsmodellen som det är fel på, sa en kvinna från Afrika. Det lös igenom att det är den kapitalistiska modellen som är orsaken till klimatproblemen och också att den är oförmögen att lösa den. Även om de flesta var organisationer närliggande gräsrotsrörelserna i utvecklingsländerna så lät det som att det är svårt att kritisera biståndsarbetet för hårt. Om jag kritiserar för mycket, blir jag då utan bistånd?

En som inte verkade helt intresserad av att träffa organisationerna från Syd var Gunilla Carlsson, Sveriges biståndsminister. Hon kom och hade ett anförande som visserligen lät positivt men med tanke på att svenska biståndet kommer minska med 4,5 miljarder iår och ytterligare 4 miljarder som skulle gått till klimatbistånd antagligen kommer falla bort de närmsta tre åren så klingar det lite tomt. Själv blev jag också väldigt besviken på hennes sista ord när hon förklarade hur viktig konferensen är och hur gärna hon hade velat stanna men hon har en valkampanj för EU-parlmamentsvalet att delta i och därför inte kunde stanna under eftermiddagen. Det sa hin innan hon gick och jag tänkte att det hade varit bätte att inte säga något alls för det verkade istället som att hon var totalt ointresserad.

Utan henne var det dock en positiv konferens som även om den inte kom till några direkta överenskommelser iallafall stakade uta några stolpar i riktningen som biståndspolitiken bör ta för att vara rättvis och bra för klimatet.

/Martin Johansson

onsdag 27 maj 2009

Våra första intryck av Peru, av Natalia Rojas och Jaime Penela

”Y cuándo se jodió el Perú?”

Citatet kommer från boken ”Conversación en la Catedral”, av Mario Vargas Llosa och betyder ”när sket det sig i Peru”, och används ofta för att kortfattat beskriva den grova sociala krisen som ständigt spökar och är närvarande i Perus historia.

Sedan vi kom till Vallejos och Arguedas* land har vi förstått att det Peruanska samhället går igenom ett historiskt moment: möjligheten att öppna upp en autentisk debatt kring konstruktionen av ett plurinationellt samhälle.

Under de senaste 20 åren har ursprungsfolksrörelserna i Latinamerika vaknat till liv och rest sig, och en av de mest lyckade exempel på deras kamp var när Evo Morales kom till makten i Bolivia 2006.

Åtta procent av Latinamerikas befolkning kommer från ursprungsfolket, och är idag den delen av samhället som är mest dynamisk och synlig i termer av politisk kamp och som kämpar för sina rättigheter. Ursprungsfolket har historiskt blivit exploaterade, diskriminerade samt ignorerade, och just nu tar inte bara urfolket plats i den politiska sfären, utan befinner sig även i en process av att konstruera sin egen politiska projekt.

Vi befinner oss mitt i denna spännande process och märker hur lite vi egentligen vet i Europa om det som händer i Latinamerika och speciellt om ursprungsfolkets kamp. Vi har för lite information för att kunna få en nyanserad bild av processen i Latinamerika och informationen vi får tag i är antingen tendensiös eller idealiserad.

Sedan vi kom till Peru har vi smittats av den rika politiska debatten som råder i landet, mångfalden av idéer och perspektiv av samma verklighet är tecken på att något unikt håller på att hända i landet. När vi promenerade längs Limas gator kunde vi se ett tydligt exempel på mängden av idéer som råder i landet bara genom att räkna hur många tidningar som såldes i kvarterskiosken. I de rådande politiska diskurserna kunde vi hitta allt från öppen rasism mot ursprungsfolk, nyliberalism, nationalism, starka religiösa värderingar samt omvänd rasism.

Vår resa började i Lima, därifrån åkte vi vidare till Arequipa och sedan till Puno. Under resans gång kunde vi skåda hur samhället förändrades, både kulturellt och landskapsmässigt. Från Lima som är en klassisk västerländsk stad i Latinamerika där majoriteten skulle identifiera sig som mestis, till Puno där majoriteten skulle identifiera sig som antingen Aymara eller Quechua. Landskapet förändrades enormt mycket, från kusten med bara några få meter över havet till högplatån med ca 3860 meter över havet. Första kvällen i Puno kändes det som att huvudet skulle sprängas, men efter lite Kokaté kunde vi andas ut igen, och nu var vi redo att ta itu med vårt arbete på den ursprungsfolktoppmötet.

Vårt första möte med samarbetsorganisationerna och de andra organisationer som anordnar toppmötet var på en presskonferens i kommunhuset i Puno. De lokala myndigheterna har stött organiseringen av toppmötet och har betonat att genomförandet av mötet inte representerar något hot mot lokalbefolkningens hälsa i Puno, eftersom att man har förebyggt med alla nödvändiga åtgärder så att svininfluensan inte ska kunna bryta ut i staden. De som befann sig på presskonferensen var bland andra ursprungsfolksledaren från Ecuador Blanca Chancoso från Ecuarunari som underströk att till ursprungsfolkskvinnotoppmötet skulle det komma mer än 1000 delegater inklusive de från Mexiko och Guatemala. Greta Kaddik var ytterliggare en representant från ursprungsfolket, som kom från det samiska rådet, och som sa att det samiska folket har mycket att lära sig från ursprungsfolkskampen i Latinamerika. Den tredje personen som vi vill nämna är Eugenia Valey från Waqib Kej i Guatemala som ska organisera ungdomarnas del på toppmötet, och hon betonade vikten i att ursprungsfolksungdomarna skulle ha sitt eget forum för att kunna ta plats utvecklas.

Just nu väntar vi bara på att ursprungsfolkstoppmötet ska börja och det ska bli oerhört spännande att se vilka intressanta förslag som kommer att komma från de tre olika möten inom toppmötet; kvinnomötet, ungdomsmötet samt ursprungsfolksmötet.

Jaime Penela, Natalia Rojas

*Två av de viktigaste författare i Peruansk litteratur

onsdag 20 maj 2009

EU:s handelspolitik ökar de globala klassklyftorna

En debattartikel skriven av Laura Purdy och mig om EU:s handelspolitik och som publicerats i tidningarna Norra och Norländska Socialdemokraten.


"I de handels- och samarbetsförhandlingar som EU för med ett antal latinamerikanska länder är det tydligt att EU-kommissionen i första hand vill ta hänsyn till de europeiska storföretagens intressen, på bekostnad av fattiga länders handlingsutrymme att välja sin egen politik för att bekämpa hunger och fattigdom."



"En nyligen framtagen studie av Kommerskollegium (2009:3) visar på tydliga välfärdsrisker för de fattiga länder som ingår frihandelsavtal med EU. Tullinkomsterna – som ofta är en betydande del av fattiga länders skatteinkomster – minskar och den lokala framväxande industrin får svårt att konkurrera med de europeiska företagens stordriftsfördelar. Vilket i värsta fall leder till en avindustrialisering.

Eftersom utvecklingsländerna redan har god tillgång till EU:s inre marknad, så handlar frihandelsavtalen främst om att EU ska få bättre tillgång till utvecklingsländers marknader. Före valet 7 juni hoppas vi på besked om hur kandidaterna till EU-parlamentet kommer att förhålla sig till EU:s handelspolitik."

söndag 15 mars 2009

FMLN segrar i El Salvador

El Salvador kommer framöver att ledas av en vänsterpresident. Vänsterpartiet FMLNs kandidat Mauricio Funes har segrat. FMLNs Funes vinner över högerkandidaten med 51 % mot 48 %. Det är en historik seger för vänstern, men också ett historiskt nederlag för högern i El Salvador och Latinamerika.

Högern har i alla dessa år lett landet med järnhand, med mord, krig och våld. Landet drabbades under många år liksom de flesta länderna på kontinenten av en högerdiktatur som innebar tusentals mördade, försvunna, torterade, fängslade. Från El Salvador kommer de ökända dödsskvadronerna som nu även testas av USA i bl a Irak och av högerregeringen i Colombia. Det är medlemmar i försvarsmakten som i civila kläder gör smutsjobbet åt regeringen. En av de mördade är biskopen Romero som sköts av en dödsskvadron inne i kyrkan. Romero var en centralfigur i oppositionen mot högerdiktaturen. Våldet mot de oppositionella tvingade vänstern att föra väpnad kamp. Från 1980 till 1992 pågick ett inbördeskrig med ca 75 000 döda. Bakom högerdiktaturen fanns USA:s hand.

Ett fredsavtal tecknades mellan högerregeringen och gerillan FMLN 1992. FMLN omorganiserade sig till ett politiskt parti och etablerade sig snabbt som vänsterns alternativ. I 17 år sedan fredsavtalet har FMLN sakta men säkert stärkt sin ställning. I förra presidentvalet med Shaffick Handal som presidentkandidat var FMLN på väg att vinna valet, men med en effektiv skrämselpropaganda från högern och USA:s inblandning segrade den nu avgående nyliberale presidenten Sacca.

Det har inneburit en katastrof för landet. El Salvador har varit Centralamerikas mästare på nyliberalismen, salvadoranska soldater skickades till Irak, frihandelsavtal har skrivits med USA och inlett förhandlingar med EU om ett och man har torpederat all integration med resten av Latinamerika.

Den här gången lyckades inte högern skrämma väljarna, trots en omfattande och vidrig skrämselkampanj. Inte ens det förekommande valfusket stoppade FMLN. Styrkeförhållanden ändras nu i Centralamerika, Honduras och Nicaragua är med i det bolivarianska alternativet ALBA tillsammans med Bolivia, Kuba, Venezuela och Dominica och borgmästarna i FMNL har sedan länge överenskommelser med ALBA kring olja, utbildningsprogram och hälsovård.

Just nu pågår en folkfest i El Salvador. Hans Linde, riksdagsledamot och valobservatör, skriver på sin blogg

- Under dagen har vi besökt sex olika vallokaler i San Salvador. De oegentligheter som det fanns oro för har inte synts i någon av de vallokaler vi besökt, istället har stämningen varit god, ja i det närmaste festlig, själva röstningen har varit imponerande välorganiserad och samarbetet mellan FMNL:s och Arenas funktionärer har flutit på bra. Det vi sett kan jag svårligen beskriva som en demokratisk folkfest! Från andra delar av landet kommer det in uppgifter om problem, men hur omfattande de varit är svårt att uppskatta i dagsläge

torsdag 19 februari 2009

Mingel i riksdagens gamla plenarsal

Mingel i riksdagens gamla plenarsal. Dr Enrique V Iglesias, hitbjuden från andra sidan atlanten, tidigare ordförande för den Interamerikanska Utvecklingsbanken, spår att de goda tiderna i Latinamerika är nu förbi. Efter fem år av bra tillväxt, goda investeringar och extremt god makroekonomisk stabilitet, kommer dystrare tider. Till följd av krisen. Den globala krisen. En kris som enligt Stefan de Vylder, en annan inbjuden talare, för en gång skull startade i norr och inte i Latinamerika. Lunchen är mötets viktigaste tidpunkt inser jag direkt, kontakter knyts och de informella samtalen kanske ger mer än flertalen av de 10-minuters anföranden.

Det är Latin American Day i riksdagen, ambassadörer, diplomater och riksdagsledamöter samlas för att uppmärksamma Latinamerika. Temat är ”trade and development”. Ines Butillo från FN-organet CEPAL säger att de gyllene fem åren varit kontinentens bästa på 40 år. I ekonomiska termer, förstås. Butillo betonar frihandelsavtalens intåg under denna tid, 65 % av handeln sker inom ramarna för frihandelsavtal. Colombia och Chile nämns som goda exempel, de kommer att klara sig bra i kristider. Iglesias rekommendation till Latinamerika, som går via ambassadörerna, är att även under kristider fortsätta försvara vinningarna från bonanza-tiden, makroekonomisk stabilitet, konkurrens och diversifiering av produktionen. Viktigt med fortsatt regional integration och att Latinamerika tar plats i världen. I minglet säger en höguppsatt svensk politiker att UNASUR, det sydamerikanska politiska samarbete, inte har någon framtid då Lula inte ger mycket för det.

Latinamerika är bättre förbered inför denna kris. Det bekräftas av alla talare. I förbifarten nämns fattigdom, 25 år tog det för kontinenten att ta igen sig för att gå ner på samma fattigdomsnivå som på 1970-talet. Johan Shaar, representant för den borgerliga regeringens kommission för klimatförändringar varnar för uppvärmningen, som leder till matosäkerhet, vattenstress och mer fattigdom. Han driver linjen om en ny utvecklingsagenda. Ekologin bör finnas med i de ekonomiska planerna, mer specifika program måste till med privata investeringar och klimatförändringar måste tas med i fattigdomsbekämpningen. Om två veckor är han på väg till Bolivia med sin kommission. Från frågepanelen med svenska riksdagsledamöter uppmanas Latinamerika, via ambassadörerna, att inte falla i protektionism. Frihandeln med EU lovordas. De Vylder vill påminna oss att vid förra krisen fick Latinamerika rådet att öppna sin marknad för frihandel, minska de offentliga utgifterna och minska statens roll. Nu när i-länderna är i kris kommer uppmaningar, från samma rådgivare, att staten ska ta kontroll över bankerna, att öka de offentliga utgifterna och att ha en aktiv penningpolitiken. För att inte tala om att skydda sina marknader, ”buy american”.

Fyra frågor från publiken hinner man med, en diplomat säger att Iglesias rekommendationer låter som musik i sina öron, en annan tjänsteman från FN frågar vad Sverige och Europa gör för att öka produktionen av etanol och agrobränslen. Till sist kommer frågorna som även lyfts under mingeln, vart har folkrörelserna tagit vägen i analysen? Hur påverkas utveckling i Latinamerika av ursprungsfolkens och de fattigas resning? Det pratas om klimatförändringar och goda exempel glöms bort, bl a Kubas ekologiska framsteg som lovordas av WWF? Hur påverkas ekonomin och framtiden av att flera miljoner latinamerikaner nu kan läsa och skriva? Ett statsråd frågar publiken hur vi ser till att fler svenskar reser till Latinamerika, hur ökar vi handeln med kontinenten. De Vylder påminner om att Sverige nyligen stängt flera ambassader och representationer och vad som spelar roll är att vara bland folket, på tal om folkrörelsens icke-existens under ”Latin American Day”. En riksdagsman i frågepanelen lovar lära sig spanska, konferencieren tipsar honom att riksdagen avsatt pengar för språkkurser, en annan politiker säger att hon lärt sig mycket under denna ”underbara dag”. Väl ute i korridorerna igen, på väg ut görs en summering av dagen. Mitt första intryck är jag under Latinamerikas gyllene år inte läst samma nyheter, inte träffat samma människor och definitivt inte varit på samma platser som dessa kostymklädda herrar. Hur kunde jag missa makroekonomins stabilitet? att jag inte kommit på att rekommendera våra vänner från folkrörelserna att inte falla in i protektionism? köp europeisk, köp svensk! jag undrar varför ursprungsfolken i Amazonas inte ser möjligheterna med privata investeringar i sin kamp för regnskogen?

På gatan väntar diplomatbilarna på sina ambassadörer som kommer ut med portföljer fulla med rekommendationer. Jag vet att Iglesias och andra inte skulle våga sig på såna rekommendationer i dagens Latinamerika utan att få mothugg, i EUropa går detta fortfarande hem. Hans analys tillhör gångna tider. Under mingeln får jag veta att Iglesias under sin tid på Interamerikanska Utvecklingsbankens IDB varit drivande i bankens finansiering av ett flertal energiprojekt, bl a i Camisea, Ica, Peru. Projektet kritiserades för den enorma miljöförstöring och för övergrepp mot ursprungsfolken från området. Som sagt, minglet i riksdagens gamla plenarsal ger dagens bästa behållning.

Francisco

fredag 6 februari 2009

Santa Cruz, Bolivia - kampen om territoriun och jord

Jag befinner mig i Camiri, soder om Santa Cruz, pa vag till Argentina, ocksa en del av La ruta del Che (omradet dar Che Guevara forde gerillakrig i Bolivia). Har pagar slaget om jorden.

Vi traffar Guaranifolkets ledare Wilson Changaray. Han menar att deras territorium omfattar 10 miljoner hektar, att de idag har fatt tillbaka 1 miljon men att de ar beredda att ga ner i sina krav till 5 miljoner hektar. Han sager bestamt att trots dessa eftergifter, ger de inte upp kampen om att fa tillbaka sitt territorium som i hundratals ar tillhort guaranifolket.

Men i Camiri och naromraden finns ocksa stora jordgodsagare som Ronald Larsen, fran USA, med skum bakgrund (fd CIA-agent, sager ryktet), som kom till Santa cruz 1968 och som med stod av bl a Interamerikanska banken for utveckling (BID) har roffat at sig jord och territorium fran ursprungsfolken. Familjen Larsen ager idag ca 57 000 hektar (1 hektar ar 100 m2 motsvarande en fotbollsplan) och 17 fastigheter. Guaranifolkets organisation APG och statens organ for jordreformen INRA, med hjalp av militarer, tvingade fram en inspektion av bl a Larsens fastigheter och andra jordagare, som bekraftade att atminstone 35 familjer lever under slavforhallanden (usla arbetsforhallanden, arbetar utan nagon ekonomisk ersattning och utsatts for kroppslig bestraffning) och att det forekom barnarbete.

Samma dag som vi traffar APG och Wilson Changaray kommer en dom som sager att 35 000 hektar (bla delar av Larsens fastigheter) atergar till staten och overlamnas sedan till bl a guaranifolket.

Den nya konsitutionen, som antogs nyligen via en folkomrostning, sager att man framover inte kommer att fa inforskaffa sig mer an 5 000 hektar. Det har jordagarna i Santa Cruz motsatt sig med vald. Men kampen om jorden har precis borjat. I departementet Santa Cruz finns mycket jord men ocksa en stor koncentration av jordegendomar. Om det ska bli rattvisa maste det till en jordreform som ger ursprungsfolken tillbaka sitt territorum men ocksa fordelar jord till lantarbetare och smabonder. Detta var ett av Che Guevaras mal nar han startade gerillan i Bolivia, han sag hur ursprungsfolk och lantarbetade fortrycktes och beslagstogs sin jord och egendomar. Guaranifolkets ledare sager att jordagarna nu nar varken lagen eller regeringen skyddar dem, anvander sig av paramilitara grupper for att "forsvara" sig.

Det gar visst att dra paralleller till Colombia dar jordagarna lange anvant sig att paramilitara grupper for att beslagtag jord fran ursprungsfolk, smabonder och lantarbetare. Detta ledde till de colombianska bondernas organisering i gerillan FARC i Marquetalia 1953.

Francisco