Nystart efter 500 år i periferin

Demo i Quito. Foto: W. Silveira

Fortfarande är ursprungsfolken runtom i världen bland de mest fattiga och diskriminerade. Fortfarande ses deras alternativa utvecklingssyn som alltför radikal och dess protester i Latinamerika kriminaliseras. Men efter 25 år av förhandlingar har ursprungsfolken fått en egen deklaration som kan öppna upp för att sätta deras krav högre upp på den globala agendan och decennier av konsolidering och alliansskapande har gjort dem till en stark aktör. Efter 500 år av motstånd har ursprungsfolken i Latinamerika gått in i en fas där de finns med och bygger nya alternativ.

Hur framtiden för rörelsen ska te sig är lika oviss som den historiska utvecklingen på kontinenten hittills varit. Men det står klart att allianser växer sig starkare och att deras krav måste tas på större allvar. Ett antal kriser kan lägga en mer stabil grund för ursprungsfolkens idéer. Det handlar om livsmedelskrisen som sätter fokus på ländernas matsäkerhet eller matsuveränitet, vilket rörelsen talat om under lång tid och som handlar om lokalt odlande och självbestämmande om hur ett lands befolkning ska mättas. Det handlar om den ekonomiska krisen som än mer ifrågasätter dagens ekonomiska system och relationen mellan Nord och Syd. Det handlar om klimatkrisen, som även fått oss i Nord att känna att vi borde lyssna lite mer på vad moder jord har att säga.

Vänsterregeringar på kontinenten kan till viss del stärka ursprungsfolksrörelsen, men ännu är det svårt att se hur dessa stater tänker gå från fina ord och kulturella uttryck till praktisk handling, framför allt när det är makten över naturresurserna och deras användning som ligger i vågskålen.

/Tove

(Texten är ett utdrag ur en artikel i Fria Tidningar. Läs hela artikeln här)